Jag är till mångas stora förvåning en mycket nervös/orolig liten själ. Alltså missförstå mig inte nu, jag VET att jag tycker om att stå i centrum och att jag är bättre på att prata än på att lyssna (och det beklagar jag). Jag har valt ett yrke som ibland kräver att man står i centrum och att man klarar av att fånga och tala till många människor samtidigt, och tro mig - jag älskar mitt jobb! Men om ni tror att jag kliver in första skoldagen och känner mig självsäker och trygg i mig själv, då har ni minsann misstagit er. Jag funderar, ältar olika scenarion, går igenom det jag ska säga tusen gånger, sätter saker i perspektiv, vaggar oron till ro genom att tänka "vad är det värsta som kan hända?", känner mig lugn en stund och så blossar det upp igen. Och jag får börja om, gå igenom och igenom och igenom. Och jag vet att jag inte behöver oroa mig eller vara nervös, men JAG ÄR DET ÄNDÅ! Och den stora frågan som jag ställer mig, och som jag egentligen vet svaret på men inte vågar ta till mig är såklart: "Vad kommer de att tänka/tycka? Duger jag?" 

 

Fastän jag vet hur osäker och orolig jag blir så sätter jag mig alltid i situationer där den här oron eller nervosititen uppstår. Något som jag är stolt över är att fast jag ibland är alldeles till mig av min oro så backar jag inte! Ibland så tänker jag att jag ska strunta i det och bara fly, inte genomföra det jag tagit på mig, men jag gör det aldrig! 

 

Just precis den här veckan har jag några sådana där orosmoment som ligger och lurar. Det första går av stapeln idag och är en hundkurs som jag ska ta Felix på! Känns jättekul att vi får vara med och så himla nyttigt för Felix som verkligen behöver få lite stimulans, men oj vad jag oroar mig! Jag oroar mig kanske främst för att den här gladlynta hunden ska bli så till sig att han välter omkull någon med sin viftande svans, att han inte ska kunna fokusera och vara lugn i det vi ska göra. Och vad kommer de andra deltagarna att tänka då? Men det kommer SÄKERT att gå JÄTTEBRA! 

 

Det andra som jag oroar mig för är lördagens dop! Jag oroar mig inte för att Nils ska skrika genom hela dopceremonin (det gör väl ändå vartannat barn, typ!). Jag oroar mig istället för hur jag ska se ut (jag vet inte vad jag ska ha på mig än!), för att någon ska vara sjuk (skynda att krya på dig Malin!), att jag ska ha GLÖMT något, för dikten som jag ska läsa och för presentöppningen (för sånt tycker jag är jättejobbigt!). Men jag vet att det kommer att gå JÄTTEBRA, och framförallt så vet jag att det på Nils dop bara kommer gulliga och snälla människor! Jag har ju själv bjudit dem! 

 

Så nu känner jag mig lugn igen, för nu har jag ställt mig frågan "vad är det värsta som kan hända?", men om en stund så får jag nog allt börja om igen! Onödigt egentligen att oroa sig så mycket när jag vet att jag kommer ha så kul när jag väl är där!