Förlossningsberättelsen
Onsdag 16 juli
Jag väljer att börja min förlossningsberättelse natten till onsdag den 16 juli. I själva verket hade jag då redan haft två nätter med intensiva förvärkar, och natten innan det drog igång på riktigt fick jag en välbehövlig sovdos från förlossningen för att värkarna skulle avta och jag skulle få sova. När värkarna kom igång igen på tisdag eftermiddag med 6-7 minuters mellanrum gjorde jag mig därför beredd för ännu en natt med smärtsamma förvärkar.
00.45 låg jag i sängen när jag plötsligt hörde ett ordentligt ”klick” i magen. Jag ställde mig upp och ut rann en liten mängd vatten. Det var inte så mycket och därför kände jag mig först osäker på om det verkligen var vattnet som gått eller om det kanske kunde vara något annat. Då värkarnas inte ökade i intensitet, utan istället fortsatte med 6-7 minuters mellanrum beslöt jag mig för att avvakta en stund med att ringa förlossningen.
02.00 ringde jag förlossningen för att berätta att jag misstänkte vattenavgång, men att det fortfarande var för långt mellan värkarna. Barnmorskan bad mig att avvakta en timme för att se om det skulle fortsätta sippra fostervatten. Jag tog två alvedon och vetekudden och tänkte att jag skulle försöka vila lite mellan värkarna, men varken tabletterna eller vetekudden gav någon lindring. Jag bestämde mig för att ställa mig i duschen istället, men efter ca en halvtimme i duschen var det bara konstatera att inte heller detta hjälpte. Gick ur duschen och klockade värkarna på nytt, och nu var det bara 2-3 minuter mellan värkarna!
Ca 03.15 väckte jag Marcus och bad honom att ringa förlossningen och säga att vi var på väg. Han fick även ringa svärmor och be henne komma över och ta hand om Nils. Svärmor kom i en väldig fart och inom 5 minuter satt vi i bilen och var äntligen på väg!
Ca 04.00 kom vi fram till Sunderbyn och förlossningen. Där la dem mig i CTG-kurva och visade sedan Marcus hur han kunde hjälpa mig igenom värkarna genom att i varje värk trycka emot mina knän. Barnmorskan förklarade att det mest troligt var förvärkar och att många upplever de som det värsta med hela förlossningen, att tappen håller på att utplånas och att det skulle kunna komma att ta lång tid. Eftersom vattnet kanske hade gått valde man, på grund av infektionsrisken, att inte känna efter hur mycket öppen jag var. Istället fick jag ännu en sovdos och skickades iväg till patienthotellet med förhoppningar om att det ”skulle sätta igång på riktigt snart”. Kände mig både uppgiven över att det inte var igång ännu och lättad över att jag med hjälp av sovdosen snart skulle få slippa den hemska smärtan.
06.30 har jag legat på hotellrummet i 45 minuter med värkar och till min förtvivlan fungerade sovdosen inte alls. Frustrerad ringde jag tillbaka till förlossningen, men blev ombedd att avvakta en timme och se om jag ändå inte skulle få lite vila.
07.00 hade jag fortfarande inte somnat och nu hade jag så ont att jag inte orkade mer. Ringde till förlossningen igen och sa att jag måste få komma tillbaka.
07.15 var jag äntligen tillbaka på förlossningen och möttes av en barnmorska i dörren som frågade hur det är med mig. Jag förklarade att det gjorde JÄTTEONT och att det kändes som att jag vill bajsa hela tiden. Hon bestämde att de skulle se efter hur öppen jag var och jag fick komma in på ett förlossningsrum. Gissa om jag blev chockad när hon kände efter och sedan utbrast ”Vet du? Du är 10 cm öppen och nu ska vi föda barn!”. Vilken lättnad! Medan barnmorskan skrev in mig och förberedde för att jag skulle få börja krysta fick jag lustgas, och gissa om jag andades i den där masken! Jag sög i mig av den där luften allt jag kunde!
Ca 07.45 fick jag äntligen börja krysta! Vilken otrolig lättnad! Jag upplevde inte alls den här delen av förlossningen som särskilt smärtsam – äntligen slapp jag hålla emot den där önskan som kroppen hade om att trycka på! Barnmorskan guidade mig genom varje värk och jag gjorde bara precis som hon sa till mig.
Klockan 08.04 föddes vårt lilla underverk till världen!
Älskade lille Malte ♥
Malte och mamma
Malte och pappa
Vilken otroligt mäktig upplevelse det var att föda ett barn vaginalt! I det stora hela tycker jag inte att det spelar någon roll hur barnet tar sig ut, så länge det tar sig ut och är friskt! Men ändå! Att föda vaginalt är en fantastisk upplevelse och jag är glad för att jag fick möjlighet att göra det den här gången! Jag är så stolt över mig själv och hur jag hanterade smärtan under förlossningen! Innan var jag rädd för att jag skulle förlora kontrollen och att jag inte skulle klara av smärtan, men ärligt talat så hade jag tänkt mig att det skulle göra ännu ondare än vad det faktiskt gjorde! Barnmorskan på MVC har varit ett fantastiskt stöd under graviditeten, och Marcus och barnmorskan på Sunderbyn gjorde ett fantastiskt jobb under förlossningen! Och jag - jag var som sagt var värsta superwoman!
Kommentarer
Trackback
