Ja, jag hade ju tänkt att jag skulle börja springa lite. Löpa. Ibland. Typ någon gång i veckan i alla fall. Men det har ju naturligtvis inte blivit. Förrän ikväll. För övrigt är det så att så fort jag nämner ordet löpning, eller pratar om att löpa, då fnissar sambon som om han vore i tidiga tonåren - det är tydligen "ingen som använder det ordet längre" och "det är ju bara hundar som löper". Och jag som är tjurig av mig, jag löper löper löper! Såklart!

Nåväl, ikväll var det alltså löpning på schemat. När jag kommit hem från en riktigt trevlig tjejmiddag och lagt Nils, och sambon äntligen steg innanför dörren var jag redo att ge mig ut! När man löper så är det viktigt vad man har på fötterna, det vet jag. Så jag tänkte att jag kunde unna mig ett par fina löparskor, nu när jag skulle börja löpa. Så fick jag en snilleblixt och kikade i förrådet och jajamän! där låg ett par i princip splonkarns nya (kanske använt max 3 ggr) löparskor! Vilken himla tur! Om jag inte minns fel så unnade jag mig dem sist jag var såhär duktig och skulle börja löpa! Hehe, dåliga odds kanske? Men härligt med nya fräscha (gratis!) löparskor nu när min löparkarriär äntligen ska sätta fart på riktigt!

Kopplade hunden i selen. I selen får han äntligen dra och jag tänkte att det kunde vara skönt med lite draghjälp såhär de första gångerna när man är ute och provlöper. Kanske blir det lite lättare så att man orkar hålla ut de här första överjävliga gångerna. När jag promenerat upp lite fart (och tagit mig in i skogen där ingen ser mig) så började jag alltså springa. Lite till och från. Svårt att jogga medan hunden sliter i en, så det blev mer löpning i intervaller ikväll. Det var tungt, det var jävligt, det var svårt att andas, ont i högra delen av bröstkorgen och axeln, lite överallt faktiskt (ja, ett tag tänkte jag att nog vore det väl typiskt om jag skulle gå och dö nu när jag ÄNTLIGEN BÖRJAT LÖPA) Och när jag började varva ner för att gå hemåt började det regna. Såklart. Väl hemma igen öste regnet ner.  

En trött hund och en trött matte, men vi överlevde och det firade vi med kaffe och mys på bron medan regnet smattrade mot asfalten. Jag älskar när regnet öser ner, liksom förlamar omgivningen i en riktig kalldusch som ingen riktigt rår på. Allt liksom stannar upp ett par minuter. Det låter så härligt, och luktar så gott. Och så kan man andas lite lättare när det passerar bort.

Det var den löparturen. Men nästa gång tror jag att Felix får en egen promenad. Jag löper kanske bäst om jag får löpa själv? Felix är ju faktiskt en hanhund, och de ska ju faktiskt inte löpa. 

Igår innan Marcus skulle på jobbet tänkte jag att det vore bra med lite frisk luft. Hunden kunde också behöva komma ut, så jag satte på honom selen och så drog vi iväg på en liten tur! Det var en skön tur och Felix drog bra. När vi började närma oss hemmet igen så tyckte jag att han drog ovanligt bra till och med. Och då fick jag se att längre fram på vägen så gick en dam och hennes vovve. Jag hänvisade Felix till vänster sida, kortade kopplet, placerade mig och trehjulingen mellan innan jag påbörjade omkörningen.

Vi hann få upp ganska bra fart, så när Felix bestämde sig för att byta sida och springer rakt in i framhjulet så att cykeln viker sig blev det en jävla smäll i backen! Skrubbade upp både knän, händer och ett av brösten (som jag tydligen lyckades landa på), tog mig hem men väl där lossnade all ilska/rädsla/smärta och jag grät så att jag hulkade medan Marcus gjorde sitt bästa för att förstå vad som hänt och plåstra om mig. Det kändes som när man var liten och hade vurpat med cykeln! Jag kände mig mer som fem-tio år än som 27!

Idag känner jag mig sjukt mörbultad och så fort jag rör på mig gör det sjukt ont. I kombination med förkylningen känns det som att slutet är nära. Tur att jag vet att så inte är fallet.