Igår innan Marcus skulle på jobbet tänkte jag att det vore bra med lite frisk luft. Hunden kunde också behöva komma ut, så jag satte på honom selen och så drog vi iväg på en liten tur! Det var en skön tur och Felix drog bra. När vi började närma oss hemmet igen så tyckte jag att han drog ovanligt bra till och med. Och då fick jag se att längre fram på vägen så gick en dam och hennes vovve. Jag hänvisade Felix till vänster sida, kortade kopplet, placerade mig och trehjulingen mellan innan jag påbörjade omkörningen.

Vi hann få upp ganska bra fart, så när Felix bestämde sig för att byta sida och springer rakt in i framhjulet så att cykeln viker sig blev det en jävla smäll i backen! Skrubbade upp både knän, händer och ett av brösten (som jag tydligen lyckades landa på), tog mig hem men väl där lossnade all ilska/rädsla/smärta och jag grät så att jag hulkade medan Marcus gjorde sitt bästa för att förstå vad som hänt och plåstra om mig. Det kändes som när man var liten och hade vurpat med cykeln! Jag kände mig mer som fem-tio år än som 27!

Idag känner jag mig sjukt mörbultad och så fort jag rör på mig gör det sjukt ont. I kombination med förkylningen känns det som att slutet är nära. Tur att jag vet att så inte är fallet.