Låt morgondagen komma!
Nu är jag redo för morgondagen! Maten är fixad, kläderna framlagda och sambon instruerad (in i millimetern, stackarn!). Det är nämligen han som kommer lämna på förskolan och han kommer garanterat sköta det galant, men jag har väldigt stort behov av kontroll och nu tycker jag att det är superduperläskigt att det inte är jag som lämnar Nils. Kanske främst eftersom det är tänkt att Nils ska vila middag i vagnen när han lämnas på förskolan och jag hoppas verkligen att det ska funka som vi tänkt. Av erfarenhet så vet jag att det ju inte är så säkert. Dessutom är min sambo något av en tidsoptimist, och vad tycker kontrollfreak som jag om det? Ja, det driver mig förstås till vansinne och gånger som de här gör det mig extremt orolig. Åh vad jag önskar att jag kunde vara på två platser samtidigt! Jag ska försöka uppdatera imorgon om hur det hela fortlöpte, om jag orkar efter min första arbetsdag på nästan två år!
Nej, nu ska jag sluta grubbla och oroa mig och istället ta fram boken som jag läser just nu och läsa ett par rader innan det är dags för mig att sova! Boken förresten, Livet efter dig, rekommenderar jag verkligen! En riktig mysbok!
Full rulle!
Nu börjar det närma sig för mig att börja jobbet och för Nils att börja förskolan. Nils ska vi skola in i december och för mig är det dags att gå tillbaka till jobbet efter jul. Blandade känslor, helt klart. Jag kan väl inte riktigt säga att jag längtat, men däremot så vet jag att det kommer att bli bra för oss alla när vi väl är på plats. Mest oroar jag mig för alla nya rutiner, kanske särskilt morgonrutinerna - hur ska vi hinna göra oss klara? När måste vi egentligen kliva upp? Ja, det kommer helt klart att ta ett tag att vänja sig. Och jag kommer säkerligen vara trött, det har jag räknat med.
Idag har vi varit på visit på jobbet och surrat med mina gulliga kollegor. Många av dem har lämnat småbarnsåren bakom sig, men det kändes ändå skönt att ventilera min oro med dem. Kanske just eftersom de redan varit där. They survived! Nils charmade alla i vanlig ordning, sprang runt och stal skor till höger och vänster och käkade upp Anitas strips. Han kommer att klara sig finfint när han börjar förskolan. Han vill iakkta en liten stund, men sen är det full rulle. Då spelar det ingen roll om mamma följer eller inte, är man på äventyr så är man!
Nu vilar Nils en stund och sen ska vi iväg igen, lite ärenden och annat som väntar oss den här eftermiddagen! Full rulle även på mamman alltså!
Godmorgon helgen!
Idag är jag en tröttis som ligger kvar och drar mig medan sambon hoppat i duschen och sonen leker i sitt rum. Det har varit en tuff vecka och jag kallar den här veckan "fyrkanten runt": onsdag var vi på babysim i Piteå, torsdag var jag på LTU hela dagen lång och igår tog jag med mig Nils till Boden!
Jag har nämligen länge haft ont i mina fötter, särskilt på kvällarna när jag använt dem hela dagen. Det är konstaterat att jag har ett extra båtben i varje fot, och det är det benet som (på grund av hur jag går) smärtar på kvällskvisten. Det går att operera, men det är stor chans att det inte blir bra. Istället ville jag testa att göra inlägg till skorna och korrigera problemet på så sätt. Därav gårdagens besök till Boden - de verkar helt enkelt vara bäst på skoinlägg här i Norrbotten! Så nu får vi hoppas att det lättar lite!
Köpte också två par bekväma och fotriktiga skor när jag ända var på plats! Eller okej, ett par som är perfekta med mina inlägg och ett par som inte funkar lika bra med inläggen men som jag blev totalförälskad i såklart!
Såhär ser mina nya fina skor ut!
Att åka buss med en liten en!
Idag har vi alltså varit på utflykt till Piteå. Jag och Nils tog bussen in på förmiddagen. Jag har en speciell relation till att åka buss. Jag är ju nämligen "bussbarn", dvs ett av de barnen som under hela grundskolan åkte skolbuss till skolan. Och när man åker buss varje dag år ut och år in så hinner man skapa en relation till de personer som kör bussen. Särskilt om man älskar att sitta längst fram och surra med busschauffören. Därför kändes det in i själen tryggt när jag insåg att det var en av MINA gamla busschaufförer som skulle ratta oss till Piteå. Vi fick ta in vagnen på bussen också, så när det var dags för bussen att rulla från stationen spände jag bara fast Nils i sin vagn. Han satt där och mojsade på, och strax innan vi var framme i Piteå så sov han. Perfekt!
Lyxigt att få ta med sin egen vagn ombord!
Vi mötte upp Evelina, strosade i lite affärer och sen var det dags för lunch. Vi satt länge och åt lunch, drack kaffe och påtår och surrade. Mot slutet blev Nils lite rastlös och började tycka att vi var ett halvtrist gäng, så vi fortsatte iväg på lite fler affärer. Vi strosade shoppinggatan upp och sen fortsatte vi vidare till Badhusparken för en fikapaus. Och lite lek i lekparken. Och så mötte vi upp Jonny. Nils vilade i vagnen och vi gjorde stan ett varv till innan hemfärd. Den här gången kunde vi inte ha vagnen med oss på bussen, men det gick bra ändå!
Evelina och Nils på fikapaus i Badhusparken.
Väl hemma slängde vi i oss lite middag innan vi promenerade över till Nils farmor och farfar som kommit hem från Göteborg idag. Och där blev det mer kaffe! Så hej och hå, nu är jag alldeles kaffeyr! Nils har lagt sig för natten, och jag sitter och räknar mina dagar på försäkringskassan. Det känns som att det här föräldrapenningssystemet skulle kunna förenklas en hel del. Typ.
Nyss hemkommen från farmor och farfar, kvällsglad med finkepsen på!
Drömmar om ett trädgårdsland
När jag var liten brukade både min mamma och min mormor plantera i trädgårdsland, och jag har alltid tänkt (trots att mina fingrar är allt annat än gröna) att det där med trädgårdsland måste vara något för mig! Jag har aldrig haft något land att plantera i, men när vi köpte huset för tre år sedan så föddes ändå en tanke om att anlägga ett litet land och plantera lite grönsaker, några potatisar och lite blommor. Och i år tänker jag göra verklighet av mina drömmar om det där trädgårdslandet. Just nu sitter jag därför och läser på för fulla muggar, planerar hur det ska se ut och vad jag ska plantera för något. Det är ju en konst det här med trädgårdsland, så jag satsar på några säkra kort + några riktiga chansningar. Jag tror att jag ska lägga geoduk, placera ut pallkragar och lägga stenplattor mellan = så lite ogräsrensning som möjligt! Sen finns det ju hur mkt som helst som man kan testa plantera - potatis, jordgubbar, morötter, rädisor, sallad, ärtskidor och olika typer av blommor! Blåklint och tulpaner är två av mina absoluta favoritblommor, och tulpaner har vi redan två plantor utmed väggen som blommar varje år - en gul och en röd. Men blåklint, det känns som ett måste i mitt lilla land!
Mormor ❤
Vaknade i morse till beskedet om att mormor somnat in. Ibland räcker inte riktigt orden till, och jag är dessutom alldeles för trött för att printa något vettigt just ikväll. Jag hittade två fina bilder från 2007 som på väldigt många sätt påminner mig om den människa som min mormor var, och med de fina minnen som de här bilderna väcker är det dags för mig att gå och sussa. Vila i frid mormor.
Stark, varm, trygg, klok och ödmjuk.
I full färd med trädgårdssysslorna, ett av hennes stora intressen.
Kortklippt
Igår när jag lagt mig för att sova hör jag hur Nils hostar till, kväljer och liksom inte får någon luft! Jag skyndar mig att plocka upp honom och banka honom i ryggen och då kräks lillkillen en riktig slempropp. Det var inte roligt kan jag lova, Nils fick sova resten av natten med oss i sängen och idag fick han hälsa på doktorn. Det var ingen fara med honom, fick hämta ut lite slemlösande och så får vi hoppas han kryar på sig så att han får följa på dop på lördag!
Medan Marcus följde Nils till doktorn befann jag mig hos Kritan på Klippet och blev fin i håret. Fick en klippning i julklapp och tänkte först bara toppa men så igår bestämde jag mig för att klippa kort istället! Känns lite konstigt men bra, trivs redan i min nya frilla!
Medan Marcus följde Nils till doktorn befann jag mig hos Kritan på Klippet och blev fin i håret. Fick en klippning i julklapp och tänkte först bara toppa men så igår bestämde jag mig för att klippa kort istället! Känns lite konstigt men bra, trivs redan i min nya frilla!
Så här såg jag ut igår, långhårig...
... och så här såg jag ut när jag kom hem idag, korthårig och glad!
Nu blir det svårt för Nils att hålla fast sig i mammas nackhår!
Förkylning
Då var det dags igen då! I lördags var Nils lite småhostig, så vi tog det lugnt hemma hos svärföräldrarna. Det hjälpte dock inte, för igår när vi vaknade var han rejält förkyld och hängig. Han var vaken i 1,5 timmars pass åt gången och var då mest ledsen, för att sedan somna om. Oroligt sover han också, vrider och vänder på sig och gnyr och hostar. Idag har det varit något bättre, men det blev såklart inget babysim idag. Jag har stickat och Nils har lekt kortare stunder. Nu sover lillkillen för kvällen och jag sitter här med bultande huvudvärk. Två alvedon och ett stort glas vatten + tio timmars sömn har jag tänkt avsluta den här kvällen med, får väl hoppas att Nils får sova så att hans mamma också får det!
En liten stund för mig själv
Som jag önskade sist så har temperaturen sjunkit något, precis tillräckligt för att jag ska våga mig ut kan jag säga! Jag har blivit en sådan himla mes när det gäller kylan och dessutom trivs jag så himla bra här hemma! Lite tända ljus, en tekopp, stickningen, Nils, Marcus, små hemmaprojekt.. Ja, ni förstår att jag har det gode gött här hemma! Men så känner jag ibland att jag måste ta mig ut för att inte bli galen, och oftast blir det då en promenad hem till någon när och kär. Men inte idag, idag bokade jag istället in en utelunch med min fina vän Nina. Killarna fick stanna hemma och ha kvalitetstid medan jag kilade iväg och hade kvalitetstid på mitt håll. Och så trevligt det var att få träffa en vän och kunna prata en stund utan att behöva fundera över Nils.
För trots att han är snäll och glad, och till på köpet oftast sover när vi är på utflykt, så har jag alltid fullt ansvar för honom när han är med. Det säger sig självt att det kan vara skönt att få gå ut utanför dörren själv ibland, träffa en vän och kunna ge henne eller honom sin fulla uppmärksamhet. Det pågår en emellanåt lite elak debatt om just detta med mammors (och pappors) krav på (eller önskemål om) egen tid på diverse ställen, och min inställning är (som så ofta) att det måste vara upp till varje individ att avgöra vad som är bäst för just dem och deras barn. Personligen kan lite egentid för mig göra stor skillnad här hemma resterande tid av dagen och jag blir en gladare människa, mamma och sambo om jag ibland får lite frisk luft mellan blöjbyten, middagstajming, sovrutiner, tvättning osv. Särskilt nu när jag är mammaledig och inte träffar så många andra människor om dagarna! Jag uppmuntrar också Marcus att ha egen tid där han kan komma ut ur hemmet, träffar en vän eller gör något annat på tu man hand.
Nu när jag rett ut detta åt alla som satt och funderade så vill jag berätta vilken himla bra och fin lunch jag hade idag, att jag gick förbi Centrum på väg hem för att köpa fika åt min underbara sambo och att jag hittade honom och vår son mysandes i loungen. Nils hade somnat till filmen, kan man nog säga!
Min fina vän Nina
Det gäller att passa på när man får äta i lugn och ro!
Det var riktigt god lunchbuffé på Fluxen idag, och jag tror att jag smakade lite av allt!
Sambon fick bakelser till eftermiddagskaffet!
Mina randiga grabbar som har kvalitetstid ihop!
Evelina
Idag har jag och Nils tagit oss hela vägen till Evelina, Elsa och Emil i Nygård. Det är inte så lätt med barnvagnen på dåligt plogade vägar, så jag var ordentligt trött innan jag var där. När jag gick hem var det dessutom mörkt (passar därför på att be passerande bilar om ursäkt för att jag inte hade reflexer). Jag lovar att jag ska skaffa ett reflexöverdrag till vagnen när jag är i stan nästa gång! Trots den kämpiga promenaden så var det lätt värt det! Gott kaffe och mysigt sällskap!
Min lillasyster är by far den bästa lillasystern som finns, och vi har genom åren upplevt både up and downs tillsammans! Jag har nog inte alltid varit den bästa förebilden, och har dragit med henne på både den ena och andra dumheten genom åren som gått! Men vi har framförallt haft mycket roligt tillsammans, och hon har länge varit en av mina absoluta bästa vänner! I mångt och mycket är hon den som jag vänder mig till, och som jag ser upp till här i livet! Hon har en härlig personlighet, mycket skinn på näsan och glimten i ögat, men är samtidigt en känslosam person! Genom åren har hon lyckats växa upp till en mycket vacker och intelligent kvinna! Dessutom kan hon sen tre månader tillbaka även lägga till sin repertoar att hon är en grymt cool och fin mamma till fina fina Elsa! Jag är extra glad att jag har just henne att dela min mammaledighet, mina tankar, känslor och mitt liv med!
Förlossningsberättelsen
Torsdag 14 juni 2012:
Vaknade på morgonen med värkar. Ringde förlossningen, och vi bestämde att vi skulle avvakta. Marcus stannade hemma från jobbet.
Värkarna var inte jobbiga, så vi åkte ut och hälsade på lite för att fördriva tiden. Värkarna kom mer och mer sällan för att på eftermiddagen komma tätare igen. Ringde förlossningen på eftermiddagen, och eftersom jag nu gått hemma och väntat och var minst sagt rastlös så ljög jag (ja fy på mig, jag vet!) och sa att vi hade minskade fosterrörelser. Så fick vi komma in och ligga i CTG-kurva en timme. Jag trodde något var fel på den, för tre gånger under den timmen som jag låg där dippade hjärtslagen från 160 och ner i ca 65-70.
Det gjordes ett ultraljud, men ST-läkaren hade svårt att få till måtten och tillkallade överläkaren. Då började jag ana oråd och kände att det de sa inte var hela sanningen. Tillsammans kom läkarna fram till att de tyckte att barnet såg litet ut (kanske bara 2500 gram) och att det fanns väldigt lite fostervatten kvar. Det bestämdes att vi skulle sättas igång. Klockan 19.45 satt jag i väntrummet och skickade iväg ett sms till de närmsta för att meddela att vi skulle läggas in, och att nu var det äntligen dags! Samtidigt såg jag läkarna stå i korridoren och konferera, och det tyckte jag inte alls kändes bra.
På förlossningsrummet fick jag byta om och träffa barnmorskan. Hon var lugn, varm och informativ. Jag kände mig lugn och trygg med henne. Medan barnmorskan gick igenom hur ingångsättningen skulle gå tillväga kom läkaren inspringandes med andan i halsen för att meddela att det inte skulle bli någon igångsättning, och att man istället beslutat att göra kejsarsnitt! Då brast det för mig och all den oro som jag hunnit bygga upp tog överhand. Tårarna sprutade, och ärligt talat var jag i sådan chock att jag inte minns allt riktigt klart. Inom ett par minuter hade man satt kateter, Marcus hade gått för att byta om och jag rullades iväg till operationssalen.
Jag bedövades från bröstkorgen och ned, och ett skynke sattes upp. Marcus hade jag vid huvudet på min vänstra sida och en barnmorska med syrgasen vid min högra axel. Jag hade inte ont (inte det minsta!) men kunde känna att de skar i mig. Sen säger de att nu kommer de att pressa ut bebisen. Jag känner ett tungt tryck under bröstkorgen och 20.59 hör vi vår son skrika för första gången! Vilken otrolig känsla! Äntligen äntligen är han här, och han lever och kan skrika!
En liten liten Nils ♥
Nils och pappa
Jag är fortfarande så otroligt glad och tacksam för att allt gick bra, att vi födde en frisk liten kille till denna värld! Jag tycker inte att man ska ljuga, men i det här fallet är jag fantastiskt glad för att jag faktiskt gjorde det! Fostervattnet var i princip helt slut, han var alldeles inkletad i mekonium och hans låga födelsevikt (2835 gram) trodde man berodde på att moderkakan inte närt honom den sista veckan. Samtidigt som jag känner mig enormt lyckligt lottad över att Nils är här, så finns det också en besvikelse över att jag inte fick möjlighet att genomföra förlossningen på det sätt som jag tänkt. Någon använde begreppet ”snuvad” i sammanhanget, och det är väl någonting sådant som jag känner.
Alla pappors dag
Idag är det 11/11 och farsdag, en dag som för mig varit en årlig påminnelse om att min pappa inte längre finns att fira. Och visst är det sorgligt att han inte är här för det är mycket i mitt liv som jag önskat dela med honom, men i år finns det en ny pappa värd att firas ♥
Knappt fem månader gammal, men jag vet ändå
Att det är fint att vakna bredvid dig
Att du är rolig att busa med
Att jag är trygg när du håller mig
Att jag blir glad när du kommer hem
Och att det är skönt att hålla din hand när jag ska sova
Avundsfrisk
Som ni kanske vet så älskar jag att leka med språket, tycker om både att leka språkpolis (när det passar mig!) och att leka med ord så att andra känner att de måste vara språkpolis över mig (såååå irriterande!) Ett ord som används flitigt och som jag ibland tycker låter alldeles alldeles för... sjukt? mörkt? hårt? är ordet avundsjuk (sjuk av avund). Ja, ni vet ju att man till och med kan bli grön av avund! Låter ju hur otäckt som helst! Och ibland så blir man ju riktigt sådär sjuk av avund (alltså avundsjuk!), man skulle kunna gå över eld och vatten för att få sin vilja fram! Men ibland alltså, ibland tycker jag att jag liksom inte alls är sådär sjuk av avund utan snarare bara avund eller möjligtvis lite frisk av avund (för avund i sig är väl inte sjukligt?) och då tycker jag nog allt att det skulle finnas ett uttryck för detta, när man känner att Gud så roligt för den och den att det är på det viset, så skulle jag också vilja ha det! (Fast ändå inte!) Någon gång någonstans så snappade jag upp ett ord, avundsfrisk, som skulle kunna benämna detta uttryck.
Som till exempel om någon berättar för mig att denne har träffat en ny partner och är sådär pirrigt kär och osäker och glad och allt på samma gång. Då kan jag känna att Gud så roligt att vara sådär himla himla pirrigt kär och osäker och janivet, så skulle jag också vilja vara någon gång igen! Samtidigt skulle jag inte drömma om att byta det där pirrigt osäkra som denne person har mot det trygga, kärleksfulla och stabila förhållande som jag och Marcus har. Då tycker jag liksom inte riktigt att jag är sjuk av avund, utan snarare helt frisk av avund. Det är ju hur hälsosamt som helst att kunna glädjas åt andras lycka och att kunna sätta sig in i hur underbart det är att vara dem, utan att egentligen vilja vara dem!
Och idag är jag sådär härligt avundsfrisk på Marcus (och resten av grabbarna) som lagar mat ihop, dricker en kall öl, snackar grabbsnack, bastar och bara har det gött i trevligt sällskap! Gud så roligt och mysigt och härligt att få hänga med grabbarna och dricka en bira och bara va, det skulle jag också vilja! Kanske är jag lite avundsjuk, men mest känner jag att jag nog är frisk av avund ändå! Här hemma planerar jag och Nils en hemmakväll med matlagning, kanske ett brödbak, pyssel med fotografier, en schysst rulle och sen får vi sängen för oss själva (åtminstone till en början!), och det vill jag ju inte heller missa! Fast det är klart, vi får väl se hur avundsfrisk jag känner mig om Nils bestämmer sig för att rucka på mina planer... då kan det nog hända att jag ändrar mig och blir avundsjuk i alla fall!
Hur som helst... gör som jag och använd ett litet mer nyanserat ord i sammanhanget, så kanske avundsfrisk finns med på nästa nyordslista!
Amning och tänder - en dålig kombo?
Innan förlossningen hade jag hunnit bestämma mig för att jag ville amma och att jag ville amma länge. Därför blev jag jätteglad över att amningen fungerade så bra redan från start, och Nils fick mycket beröm på BB för att han hade ett bra tag runt bröstvårtan. Visst gjorde det ont i början, men jag bet ihop (bokstavligt talat ibland!) och fortsatte amma eftersom det sas vara det bästa botemedlet mot ömma bröstvårtor! Och efter ett par veckor hade det gått över, tack och lov. Sen har jag mestadels tyckt att det varit en fördel att amma eftersom det varit så enkelt, maten med mig och redo närhelst Nils varit hungrig. Visst har vi haft sämre amningsdagar, som när jag har försökt ge en ohungrig Nils, när Nils kommer på att han ska skratta mitt i amningen eller som när Nils började bry sig om att andra saker pågick runt omkring medan han åt. Men i det stora hela har jag trivts bra med att amma.
Nu har vi dock mött på nya obekvämligheter i samband med amning, eftersom Nils bestämt sig för att använda sina två sylvassa små tänder till att hugga mig med! Detta ska ju vara fysiskt omöjligt om barnet har rätt amningstag, vilket ju innebär att Nils inte alls har haft rätt tag som jag trott? Oftast biter han till just i början av amningen, innan han börjat äta ordentligt. Det gör helvetiskt ont! Så jag har provat skrika till för att han skulle bli lite skrämd, men det verkar inte ha avskräckt honom det minsta. Någon som har några tips? Någon som har varit med om något liknande? Jag vill ju hemskt gärna fortsätta amma, och gärna utan oro för att bli biten.
Nils redo för vilan med napp och nalle, mysunge!
Buhu
Huvudvärk och ryggvärk och ett enormt sug efter godis och snus, vaknade jag med idag! Jag var i ungefär samma mode när Marcus kom hem från jobbet igårkväll. Tänkte nog att sambons massage och en god natts sömn skulle få mig ur detta mode - men icke! Huvudvärken kan jag inte förklara, men ryggvärken kommer helt klart från alla tunga lyft där Nils 7,5 kg är involverad samt att jag ligger som en ostbåge mellan mina två pojkar under natten för att alla ska få plats i sängen. Vad gäller snuset så gick jag gick över till tobaks- och nikotinfritt snus så fort jag fick reda på att jag var gravid och har efter Nils föddes helt slutat med prillor av alla de slag, men trots att det har gått ett år sedan jag senast snusade nikotin så är jag sugen VARJE DAG! Ibland är jag sugen FLERA GÅNGER varje dag, och speciellt sugen är jag när jag stressar eller försöker förändra min kost på något sätt. Som nu när jag försöker att inte äta kakor, godis, chips, läsk osv - då skulle det sitta bra med en prilla istället!
Jag är med andra ord inte världens roligaste person just nu, för allt detta tillsammans med alla hormoner som gör att jag är SUPERLEDSEN, SUPERKÄR, SUPERGLAD, NERE, TRÖTT, ARG, SUPERLYCKLIG gör att jag knappt orkar med mig själv. Jag kan vara så herregud down att inget är kul, och en timme senare sitter jag och lipar och är världens lyckligaste människa!
Däremellan någonstans ligger alltså jag och får min skönhetssömn, hahaha.
Pluspoäng
Idag samlar min sambo på pluspoäng! När vi kom hem från familjecentralen + BVC + konsum ställde han sig och kokade sylt på hjortronen som han plockat i höst! Jag tyckte han var himla huslig! Sen tände han ljus i öppna spisen innan han begav sig ut på en cykeltur med hunden! Så nu går jag runt i tjocksockar och myser...
Hjortronsylt!
Tända ljus i öppna spisen, det är höstigt det!
Ordning och reda
Jag älskar ordning och reda. Ja, jag tycker så mycket om när saker är sorterade och ordnade på "rätt sätt" att jag bytt ut ALLA mina galgar i garderoben 3 gånger under ett års tid! (Först köpte jag träfärgade som jag målade vita i tre varv, hittade likadana färdigmålade vita och köpte dem, och upptäckte sen att modellen på galgen inte var optimal och köpte därefter nya igen)
Nu har jag fått för mig (igen!) att ordna bland mina fotografier (de där läderpärmarna säljer de visst inte längre och då ser det ju knepigt ut om tio ser ut så och så kommer det helt andra album sen) och beslutat mig för att ordningen, eller regeln, bland mina fotografier framöver är att kaos ska råda! Japp, ni hörde rätt! Så länge det inte är en slump så är faktiskt kaos en slags ordning i min hjärna, så nu skapar jag fotoböcker av mina digitala fotografier och enda regeln för albumen är att de INTE får se likadana ut (på så sätt kanske jag slipper göra om detta om två år då man slutat tillverka en viss slags fotobok).
De fotografier som jag inte har digitalt ska jag ha i en låda av något slag (har dock inte hittat DEN lådan än), för det hade min farmor och det var så mysigt att kika bland de fotografierna... som att få kika i en hemlig skattkista (vilket det ju också är!) Så om någon ser en gammal nött låda i plåt eller trä med lock någonstans så kan ni väl hojta, för här är det en som behöver något att lägga gamla skatter i! Här kommer en bild på något som jag skulle kunna tänka mig:
Hen
En sockerbagare hen bor i staden, hen bakar kakor mest hela dagen, hen bakar stora, hen bakar småååå, hen bakar några med socker på!
Det har under en tid förts vilda diskussioner om begreppet hen, och dess lämplighet. Till största delen har diskussionerna handlat om det lämpliga i att göra små barn "könlösa" genom att använda hen istället för "hon"/"han". Vissa har då hävdat att det inte ska användas istället för "hon"/"han" utan istället för "den". Vad gäller jämställdhet och ordet hen så har jag inte så mycket att tillägga, men jag tror faktiskt inte att barnen blir könlösa av att kallas hen eller den eller det (tror helt enkelt inte att det hänger ihop riktigt så) och jag tycker att de som har ett behov av att använda hen ska få använda det så som de vill. Däremot tycker jag att det är synd att jämställdhetsdebatten ska handla om något så fånigt och banalt som ett litet ord!
Språkmässigt intresserar mig "hen" desto mer, faktiskt. Jag utgår från att ordet kommer från finskans "hän" som alltså används istället för "hon"/"han", vilket i så fall gör det svenska ordet "hen" till ett låneord från finskan. Jag gillar finska, så det är fine för mig! Dessutom tycker jag att det är sååååå kul med nya ord (lånade, påhittade, sammanlänkade - you name it) och uppmuntrar gärna elever att leka med språket (det är ju på så sätt vi hittar vår identitet i språket och gör språket till vårt). Nu råkar det ju vara så att där jag lever är vi fortfarande (vilket himla tur vi har) influerade av dialekten pitemålet/pitbondskan (även om den i de yngre generationerna används mindre och mindre), och i denna dialekt har vi redan ett "hänn/hänna" som då betyder "det där". Pitbondskans "hänn" betonas dessutom nedlåtande (alla pitbondsketalande kan nu prova säga "Vo jär hänn?" med positiv betoning - det går, men det låter konstigt, aight?) "Hänn" är dessutom ett av de få ord/begrepp som fortfarande används av de yngre generationerna. Låt mig med några enkla fraser påskina problematiken som uppstår när svenskans "hen" möter pitbondskans "hänn".
Vad heter hen/hänn? borde alltså betyda Vad heter han/hon? men betyder när du pratar med en pitbondsketalande person Vad heter det där? (snacka om könlöst) eller Vad har hen/hänn gjort på fritids idag? blir i det här fallet Vad har det där gjort på fritids idag? eller Hur mår hen/hänn? som blir Hur mår det där?
Så när ni försöker introducera "hen" i mina trakter, make it smoooooth, för vi tycker det låter lite konstigt när "hänn" inte längre betyder "hänn" utan "den" (ett ord som så vitt jag vet saknas i pitbondskan?)
Promenad, dopfest och soffmys framför Solsidan är dagens planer ♥
Nervösa lilla själ
Jag är till mångas stora förvåning en mycket nervös/orolig liten själ. Alltså missförstå mig inte nu, jag VET att jag tycker om att stå i centrum och att jag är bättre på att prata än på att lyssna (och det beklagar jag). Jag har valt ett yrke som ibland kräver att man står i centrum och att man klarar av att fånga och tala till många människor samtidigt, och tro mig - jag älskar mitt jobb! Men om ni tror att jag kliver in första skoldagen och känner mig självsäker och trygg i mig själv, då har ni minsann misstagit er. Jag funderar, ältar olika scenarion, går igenom det jag ska säga tusen gånger, sätter saker i perspektiv, vaggar oron till ro genom att tänka "vad är det värsta som kan hända?", känner mig lugn en stund och så blossar det upp igen. Och jag får börja om, gå igenom och igenom och igenom. Och jag vet att jag inte behöver oroa mig eller vara nervös, men JAG ÄR DET ÄNDÅ! Och den stora frågan som jag ställer mig, och som jag egentligen vet svaret på men inte vågar ta till mig är såklart: "Vad kommer de att tänka/tycka? Duger jag?"
Fastän jag vet hur osäker och orolig jag blir så sätter jag mig alltid i situationer där den här oron eller nervosititen uppstår. Något som jag är stolt över är att fast jag ibland är alldeles till mig av min oro så backar jag inte! Ibland så tänker jag att jag ska strunta i det och bara fly, inte genomföra det jag tagit på mig, men jag gör det aldrig!
Just precis den här veckan har jag några sådana där orosmoment som ligger och lurar. Det första går av stapeln idag och är en hundkurs som jag ska ta Felix på! Känns jättekul att vi får vara med och så himla nyttigt för Felix som verkligen behöver få lite stimulans, men oj vad jag oroar mig! Jag oroar mig kanske främst för att den här gladlynta hunden ska bli så till sig att han välter omkull någon med sin viftande svans, att han inte ska kunna fokusera och vara lugn i det vi ska göra. Och vad kommer de andra deltagarna att tänka då? Men det kommer SÄKERT att gå JÄTTEBRA!
Det andra som jag oroar mig för är lördagens dop! Jag oroar mig inte för att Nils ska skrika genom hela dopceremonin (det gör väl ändå vartannat barn, typ!). Jag oroar mig istället för hur jag ska se ut (jag vet inte vad jag ska ha på mig än!), för att någon ska vara sjuk (skynda att krya på dig Malin!), att jag ska ha GLÖMT något, för dikten som jag ska läsa och för presentöppningen (för sånt tycker jag är jättejobbigt!). Men jag vet att det kommer att gå JÄTTEBRA, och framförallt så vet jag att det på Nils dop bara kommer gulliga och snälla människor! Jag har ju själv bjudit dem!
Så nu känner jag mig lugn igen, för nu har jag ställt mig frågan "vad är det värsta som kan hända?", men om en stund så får jag nog allt börja om igen! Onödigt egentligen att oroa sig så mycket när jag vet att jag kommer ha så kul när jag väl är där!
