Vaknade på morgonen med värkar. Ringde förlossningen, och vi bestämde att vi skulle avvakta. Marcus stannade hemma från jobbet.

 

Värkarna var inte jobbiga, så vi åkte ut och hälsade på lite för att fördriva tiden. Värkarna kom mer och mer sällan för att på eftermiddagen komma tätare igen. Ringde förlossningen på eftermiddagen, och eftersom jag nu gått hemma och väntat och var minst sagt rastlös så ljög jag (ja fy på mig, jag vet!) och sa att vi hade minskade fosterrörelser. Så fick vi komma in och ligga i CTG-kurva en timme. Jag trodde något var fel på den, för tre gånger under den timmen som jag låg där dippade hjärtslagen från 160 och ner i ca 65-70.

 

Det gjordes ett ultraljud, men ST-läkaren hade svårt att få till måtten och tillkallade överläkaren. Då började jag ana oråd och kände att det de sa inte var hela sanningen. Tillsammans kom läkarna fram till att de tyckte att barnet såg litet ut (kanske bara 2500 gram) och att det fanns väldigt lite fostervatten kvar. Det bestämdes att vi skulle sättas igång. Klockan 19.45 satt jag i väntrummet och skickade iväg ett sms till de närmsta för att meddela att vi skulle läggas in, och att nu var det äntligen dags! Samtidigt såg jag läkarna stå i korridoren och konferera, och det tyckte jag inte alls kändes bra.

 

På förlossningsrummet fick jag byta om och träffa barnmorskan. Hon var lugn, varm och informativ. Jag kände mig lugn och trygg med henne. Medan barnmorskan gick igenom hur ingångsättningen skulle gå tillväga kom läkaren inspringandes med andan i halsen för att meddela att det inte skulle bli någon igångsättning, och att man istället beslutat att göra kejsarsnitt! Då brast det för mig och all den oro som jag hunnit bygga upp tog överhand. Tårarna sprutade, och ärligt talat var jag i sådan chock att jag inte minns allt riktigt klart. Inom ett par minuter hade man satt kateter, Marcus hade gått för att byta om och jag rullades iväg till operationssalen.

 

Jag bedövades från bröstkorgen och ned, och ett skynke sattes upp. Marcus hade jag vid huvudet på min vänstra sida och en barnmorska med syrgasen vid min högra axel. Jag hade inte ont (inte det minsta!) men kunde känna att de skar i mig. Sen säger de att nu kommer de att pressa ut bebisen. Jag känner ett tungt tryck under bröstkorgen och 20.59 hör vi vår son skrika för första gången! Vilken otrolig känsla! Äntligen äntligen är han här, och han lever och kan skrika! 

 

Nils och mamma 

 

Jag är fortfarande så otroligt glad och tacksam för att allt gick bra, att vi födde en frisk liten kille till denna värld! Jag tycker inte att man ska ljuga, men i det här fallet är jag fantastiskt glad för att jag faktiskt gjorde det! Fostervattnet var i princip helt slut, han var alldeles inkletad i mekonium och hans låga födelsevikt (2835 gram) trodde man berodde på att moderkakan inte närt honom den sista veckan. Samtidigt som jag känner mig enormt lyckligt lottad över att Nils är här, så finns det också en besvikelse över att jag inte fick möjlighet att genomföra förlossningen på det sätt som jag tänkt. Någon använde begreppet ”snuvad” i sammanhanget, och det är väl någonting sådant som jag känner.