Det här med att vara förälder kan vara både lätt och svårt. Som det här med kvällsrutiner och att komma till ro. Sedan Nils kom till jorden har han alltid sovit bra, men vaknat en gång om natten för att amma. Det gör han fortfarande, 9 månader gammal. Jag har inte tyckt att det varit något problem eftersom vi båda kunnat somna om efter det att han ätit. Men för två-tre veckor sedan var det slut på friden. Dels började Nils ha väldigt svårt att komma till ro på kvällarna, trots att vi följde samma kvällsrutiner, och när han vaknade på nätterna somnade han inte längre om. Istället ville han klättre, gnälla, sitta, klappa händerna, mysa, peta på mamma och pappa i typ en timme. Det drev mig till vansinne, om jag ska vara riktigt ärlig. Jag kände på en gång att jag inte skulle orka, och började spekulera i vad som orsakat att Nils nu sov så oroligt. Jag kom fram till flera olika svar på den frågan:

 

1. Tandsprickning

2. Hungrig

3. Det har blivit ljusare ute

4. Han vill öva på det han just lärt sig: klättra/krypa/sitta/stå

 

Jag läste om barn och sömn 6-9 månader på babycenter.se, där de skrev att 

 

5. Bebisar som aldrig tidigare haft sömnproblem kan plötsligt börja vakna på natten i samband med separationsångest, vilket kan föra med sig att bebisen blir orolig att du försvunnit om den vaknar till. 

 

Jag visste inte riktigt i vilken ände jag skulle börja, kände bara att jag ville få lämna bort honom en natt eller två och själv få sova. Eller gå och lägga mig tillsammans med honom på kvällen för att han inte skulle behöva ha separationsångest. Fast det kanske förstör de rutiner som vi arbetat så hårt med att hålla fast vid? Jag tänkte till och med att jag kanske skulle sluta amma helt för att på så sätt tvinga Nils till att äta mat/välling och då kanske kunna sova bättre på nätterna, ta ett par riktigt jävliga dagar. Jag lånade amningspumpen av syrran. 

 

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad som hände. I söndags åt Nils, som jag skrev, palt till middag. Under måndagen åt han också någon bit palt och en bit riskaka till mellanmål. På måndagskvällen bestämde vi oss åter igen för att testa med välling, och Marcus tog därför Nils och gick upp med vällingflaskan när det var dags för kvällsmål. Nils lekte till en början mest med flaskan, men när han insåg att det var hans kvällsmat som var där i så skrek han rätt ut! Han var grymt arg, men Marcus gav sig inte och Nils åt lite välling mellan tårar och skrik. Tillsist somnade han. Jag tänkte att nu lär han väl vakna om en timme eller två och vilja ha bröstet i alla fall - vem blir mätt på typ 0,5 dl välling? Sex timmar senare vaknade Nils och smågnällde. Jag gav honom nappen och... han somnade om! Och sov ytterligare fyra timmar! Klockan åtta fick han amma till frukost, och han åt med god aptit kan tilläggas! 

 

Igår åt Nils pasta och köttbullar till lunch, ammade mellanmålet, åt lax och potatis till middag, ammade kvällsmålet, kom snabbt till ro vid läggdags och sov drygt tio timmar i sin egen säng utan att vakna! Nu håller jag tummarna för att detta håller i sig. Målet är att Nils ska äta lunch, mellanmål och middag med oss. Morgon- och kvällsamningen vill jag fortsätta med så länge som det känns okej för både mig och Nils. Ursäkta långt inlägg, men det var skönt att skriva av sig.