När liten blir lite större

Nils växer. Varje dag. Massor. Och ibland får jag lite panik över just detta, även om jag mer nu än förut kan fokusera på nu och njuta av det istället för att oroa mig för att hajna snart är en illspecko tonåring. 
 
Han sover som en stock. Från klockan 20 på kvällen till ca 8.30 på morgonen. Utan att vakna. Jag vet att det är helt otroligt, och jag tar i trä och nyper mig i armen typ hela tiden. För en vecka sedan övergick vi från två dagsvilor till en, och den sover han oftast ute i vagnen. Vid 12 somnar han, och så vaknar han ca 14.30. Jag älskar det här med en vila per dag. Sen vi införde det så har mitt liv blivit så mycket enklare än vad det var förut! Nils tycker inte så mycket om att vara stilla. Inte alls faktiskt. Enda gången han är ligger still och myser i famnen är när han dricker sin välling. Detsamma gäller i princip när han sover. Benen sticker ut utanför spjälorna, han ligger på mage och sen på rygg och med huvudet vid fotänden och ibland tvärtom. Och ibland som en ostbåge. Han rörs en del, helt enkelt. 
 
I matväg äter han i princip allt, och är inte allergisk mot något. Han äter både burkmat och hemmalagat käk. Och gapar JÄTTESTORT. På riktigt. Det ser nästan ut att göra ont, så stort gapar han. Mjölmat som pannkaka och våfflor och palt är några favoriter. Men annars är det gärna banan och jordgubbar och majskrokar. Och välling förstås. Morgon och kväll. Lunchen vräker han i sig innan han sover sin dagsvila och mellanmålet när han slår upp ögonen igen. Och så middag vid 17-tiden ungefär. Än så länge är vi försiktiga med socker. För att vi tycker att det är onödigt. Som jag skrev tidigare så rör sig Nils hela tiden. Det gäller när han äter också. Han har nämligen börjat resa sig i matstolen. Så vi får knäppa fast honom. Eller trycka ner en stor kudde bakom ryggen så att han liksom trycks fast. 
 
Nils är inte blyg. Åtminstone händer det VÄLDIGT SÄLLAN. Snarare tvärtom. Häromdagen höll jag på att förlora honom till Jehovas vittnen. Två trevliga damer knackade på dörren, och Nils var inte sen med att rulla fram vagnen och krypa ut på bron. Kvinnor och barn är i allmänhet bäst, och i deras famn kan han kasta sig så fort han möter dem. Vissa män, särskilt om de har lite skägg eller skäggstubb, är lite läskiga. Men inte så mycket. Sen är Nils väldigt nyfiken, och så kryper han EXTREMT JÄTTEFORT. Så jag får springa efter stup i kvarten. För han kommer inte tillbaka. Han klarar sig själv, tror han. Traskar runt möbler gör han också, men några steg ut i det fria vågar han inte ge sig på ännu. 
 
Han surrar också. Hela tiden. Konstant. Och jag älskar det! Han säger dääää (där), titha! (titta), thutte (tutte), taa taa (tack tack), ätta eller äls (Elsa) och en massa andra saker som jag inte förstår ett jota av. Han säger inte mamma. Punkt punkt. 
 
Nils kan se en del mönster också, vart saker hör hemma och vilka saker som hör ihop. Och han kan trä de där ringarna på pinnen på den där leksaken, ni vet. Han är ganska tjurig också, och ger sig inte när det blir svårt. Lite humör har han börjat visa, och blir bland annat på dåligt humör om vi tar ifrån honom något som han vill ha. Eller om han inte får komma upp. När jag lagar mat till exempel, då har jag en sur grabb som gnäller och gråter och skriker vid mina fötter. 
 
Fortfarande är tittut en jättekul lek. Sen tycker han om att bli jagad, och när någon hakar på jaga-leken så kryper han iväg fort som attan och gömmer sig bakom något. Och sen skrattar han så härligt, bubblande. Lite skräckblandat. Förutom att leka så gillar Nils också att duscha och bada. Det kallar vi "blubb blubb" här hemma, ett uttryck som följde med från babysimmet. Och som Nils tycks förstå. Vi har ju ett duschrum på övervåningen, ett ca 4 kvm stort rum som bara är en dusch. Och där kan Nils tro sig väldigt bra, leker med sina leksaker och alla tvål- och schampoflaskor medan mamma duschar. Ett väldigt användbart rum nu när man har en liten en med sig i duschen. En liten en som hela tiden blir större. Men ändå!
 
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0