Jag har hela tiden inbillat mig att vår son skulle kasta i sig mat, smacka högt och gapa stort åt vad man än petade i honom. Men icke! Jag har varit upp över öronen frustrerad över allt puréande, mosande, geggande med smör och mjölk till ingen nytta! Vad jag än erbjudit så har Nils sett ut som om jag gett honom råttgift, och kort efter att den lilla smakportionen har tagit sig in bakom hans läppar har den kommit samma väg ut igen! Så efter allt krångel blev jag less och googlade saken, och fick läsa om en metod där som kallas något.. blw tror jag? Hur som helst så går det ut på att man erbjuder barnet plockmat som den själv plockar i sig i den takt som den själv väljer. Perfekt tänkte jag, eftersom vår son gärna vill göra själv och blir irriterad när hans mor eller far snällt ska hjälpa till.

 

Innan Nils blev förkyld testade vi detta med plockmat, och märkte redan då att det gick bättre än om vi satt och trugade med puréerna. Han kunde tugga i sig lite broccoli, fiskpinne utan panering, kokade morötter i stavar osv. Och vi kunde äta tillsammans allihop! Vi testade också att ge lillkillen välling till kvällen som komplement till amningen, och tänkte att det kanske kunde vara en väg in till att äta lite annat. Han smuttade lite skeptiskt, kunde ibland få ner lite, men lekte mest med pipen på flaskan. Hur som helst så kändes det hela, trots alla goda intentioner och tankar och idéer, lite dödfött. Jag tänkte i mitt stilla sinne att den här lilla krabaten kommer ALDRIG att kunna äta en hel portion mat utan tillägg av amning efteråt. 

 

Och så blev han förkyld! Och då kände jag att nej, nu får det vara nog! Han får väl helamma ett tag till då, åtminstone medan han är förkyld. Så visste jag att han fick i sig något i alla fall. 

 

Nu är ju grabben frisk, äntligen! Och vi har så smått delat med oss av det vi haft på tallriken och som kan vara okej för en liten babymage - en bit rån, majskrokar, lite lax eller potatis eller tugga från mamma eller pappas macka. Och detta mina vänner, detta är vad som verkar fungera! Om mamma äter samma och tycker att det är gott, då ser jag bara lite skeptisk ut i början men sen känner jag efter igen och upptäcker att hm, det här var ju smaskigt! (Jag tror att det är något sådant han har för sig i alla fall...) Kan hända får han i sig ngt saltkorn extra, men han äter! Och han använder tänderna och biter loss bitar och han tycker att det är kul och böjer sig fram och gapar! Vi är låååångt ifrån ett helt mål mat, men å andra sidan så har vi ju ingen brådska direkt. För mig känns det just nu viktigast att måltiden är en social och trevlig stund, att han får utforska i sin egen takt och att jag slipper bli nergeggad, nerspydd och sur vid varenda måltid. Glad och nöjd Nils = glad och nöjd mamma!