Ja, måndagar betyder ju babysim för den här familjen. Vi har ju missat två simtillfällen på grund av att Nils vart förkyld, så vi hade verkligen fått längta - jag älskar den där 34-gradiga bassängen! Och det gick bra, trots missade tillfällen, och Nils verkar fortfarande tycka det där med att vara i vattnet med mamma och pappa är kuligt. Nästa gång ska de få testa dyka, sa simfröken. Jag är inte så himla skicklig i vändningarna och guppningarna i vattnet, så Nils har fått både en och två kallsupar under de pass vi varit där. Idag rapade han till och med efter badet av allt kallsupande - pinsamt! Så jag gissar att för Nils kommer det där med dyket att bli precis som vilket annat simpass som helst med den här klantiga mamman! Blött, med andra ord! 

 

Hem och äta lite middag, innan jag kikade förbi pappas grav och surrade lite. Han kan ju inte direkt svara, men det hindrar ju inte mig från att surra på! Tänk så konstigt att det har hunnit gå åtta hela år, och tänk så mycket som har hänt oss andra de här åren medan han missat hela kalaset! Det är mycket som jag önskar att jag fått fråga honom, mycket som jag undrat över under de här åtta åren och som jag aldrig kommer att få svar på. Ja, det är väl det som är konstigt med döden. Att det liksom inte blir något mer, allt finns kvar men mer kan det liksom inte bli.

 

Sen kom Nina och Anders hit, och vi invigde vårt nygamla fiaspel med knuff. Nina knuffades mest, tror jag. Marcus vann, och jag skyndade mig in som tvåa - sex, sex, sex, sex och ett, kaboom! Nu ska jag sticka lite på en liten strumpa innan det är dags för sängen. Sleep tight.