Nu har jag snart klarat av FEM HELA MÅNADER utan kakor, godis, läsk, chips, glass och annat synligt och uppenbart socker. Jag är sjukt stolt. Och det bästa av allt? Jag är inte längre lika sugen på allt detta som jag en gång var! Visst kommer det dagar när jag skulle vilja rensa chokladhyllan på Konsum och gå hem och moffa, men de dagarna kommer inte längre så ofta och när de kommer kan jag hantera dem. Suget går snabbt över. Ett ynkligt kilo har jag kvar till första målvikten, dvs - 6,8 kg på dessa fem månader. Mitt förra jag hade varit allt annat än nöjd över ett sådant resultat. Då förväntade jag mig supersnabba resultat, och fick det också ofta! Men sen föll jag ju så snabbt tillbaka i gamla vanor och fick dessvärre supersnabba resultat åt andra hållet minst lika fort. Nu för tiden skyndar jag långsamt. Och åt rätt håll. 

För ett tag sedan började jag läsa Sockerbomben och när jag var klar med den så fortsatte jag läsa den självbiografiska boken Vitt begär. Båda böckerna är bra, och jag rekommenderar alla att läsa dem. På riktigt. Jag fick mig en riktig tankeställare, och insåg snart att jag varit snabb på att byta ut det synliga sockret mot tex. vetemjölsprodukter - som ju blir socker i kroppen jättesnabbt. Jag började även fundera över hur jag äter, och trots att jag inte alls kommer i närheten av de berättelser som Gunilla delar med sig av i Vitt begär så inser jag att mitt förhållningssätt gentemot mat, och mina beteenden, är allt annat än sunda. Hur menar du nu, tänker du kanske? Ja men, som att jag lyckades lura mig själv till att "digestivekex är ett kex och inte en kaka" (och kex är inte med på förbudslistan) och därför åt ett par digestivekex varje kväll. Och på riktigt, vi vet alla att digestivekex innehåller socker. Digestivekex är i själva verket en kaka.