Både innan och efter det att jag blev förälder har jag fått det lugnande beskedet att man som förälder lär sig höra skillnad på olika skrik och lär sig att förstå när barnet är trött/hungrigt/har magknip eller liknande. Jag är tillsammans med Nils dygnet runt och har stenkoll på när han sover, skiter, äter osv. Men när han skriker, vilket inte händer så ofta eller pågår särskilt länge, då har jag inte den blekaste susning om vad som är fel! Jag kan ju alltid gissa, för jag vet ju när han sist åt/sket/sov... men hälften av gångerna har jag ju helt fel! Inte har jag då lärt mig att höra någon skillnad!

 

Som nyss när han har sovit gott hela natten, ätit ordentligt, skitit, lekt lite, sovit igen, ätit och så börjar han skrika som bara attan! Jag testar lägga honom till bröstet (nej, inte hungrig), lägger honom på mage och stryker ryggen (hm, inte magknip), kollar blöjan (nä, inget där), lägger honom nära så han ska bli lugn av pulsen (nope, skriket eskalerar), ger nappen och läser saga (tittar med stora ögon i boken, smågnäller, spottar ut nappen). Så vänder det helt plötsligt och han blir lugn och glad, jag tänker att nu är det dags för en tur i vagnen (det behöver både jag och Nils vid det här laget!), hämtar hans utekläder, och tänker att jag ska ge hunden lite mat först, skyndar mig ut till buren och när jag kommer in så sover Nils igen! Så bra koll har då jag!