Till vildingarnas land

När jag var liten hade vi en bok hemma som hette Till vildingarnas land och som mamma ibland läste för oss. Så minns jag det i alla fall, men om det är sant det vet jag inte? Min mamma tycker att åskan är hemskt otäck och när vi var små och åskan gick sprang vi alltid tillsammans med henne i regnet ut till bilen där vi brukade sitta ihopkurade i baksätet och läsa saga tillsammans. Mamma hade hört att det var den säkraste platsen att befinna sig på när åskan gick, i en stillastående bil. Ja, så minns jag det i alla fall. Och kanske kanske hände det att vi en av de där gångerna satt där i bilen och hörde regnet smattra mot plåttaket medan mamma läste Till vildingarnas land för oss. Det minns jag inte riktigt, men jag hoppas det i alla fall. Något som jag däremot minns var att bilderna i boken fascinerade mig, att boken var både mystisk och läskig.
 
 
Igår kom Nisse och Jens och Åsa förbi på kvällskvisten och vi bestämde oss för att se en film. Jag ville se något bra, Nisse ville se något fnittrigt, Marcus ville se action medan Jens och Åsa okej:ade i princip allt. Det höll på att bli filmen 28 dagar senare, men se då sa jag blankt nej! Så hittade vi tillsist Till vildingarnas land i hyllan, och ingen av oss hade sett den så den fick det bli. Vilken mysig rulle! Inte så värst fnittrig, inte så mycket action direkt, inga tårar fällde vi heller... men jag hade liksom en mysig och skön känsla i kroppen efter filmen! Jag tycker att de lyckats bra med filmatiseringen! Kände mig lika fascinerad över hur vackert man tecknat den som jag en gång gjorde över bilderna i boken. En perfekt söndagsrulle!
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0