Sen vi kom hem från semestern har Nils fått sova i sin egen säng på nätterna. Det blev helt enkelt lite trångt i "storsängen" när vi skulle dela alla tre. För det mesta går det riktigt bra måste jag säga. För Nils alltså! Han jollrar på en stund innan han somnar för kvällen, vaknar till en-två ggr och äter på natten men blir tillbakaburen till sin säng varje gång och somnar lugnt om. För mig är det värre! Jag kan verkligen sakna att ha hans andetag i örat och hans krafsande hand på ryggen.

Konstigt det där, att fast jag får hålla honom så mycket jag vill om dagarna så kan jag inte låta bli att längta efter att få hålla honom igen när han inte är i mina armar. Som nu, när jag passerade hans spjälsäng och såg honom sova lugnt och fridfullt där så kom den där längtan efter att ha honom i famnen krypandes.